Existensialism?

Är det inte väldigt tröttsamt att grubbla på hur/var/om man existerar?

Jo!

Alltså är det förmodligen bättre att gå in i den andra världen (som också går under huvudrubriken "Flum"), den värld där man är glad åt att man finns, himlen är blå, fåglarna kvittrar, allting är (relativt) bra, och svårigheterna stoppar man i en svart sopsäck av äkta plast. Tyvärr kan man ju inte stoppa sopsäcken i en tunna för bortforsling och destruering. Den står där i ett hörn och påminner om obehagligheterna.

Hur gör man?

Ett sätt är ju att plocka ut ett problem i taget, och undersöka det noga, för att komma underfund med obehaglighetsgraden, och avgöra om det är värt att grubbla på, och om man kan göra något åt saken.

Resultat: a) gör något åt saken, eller b) acceptera förhållandet.

Man blir väl inte direkt gladare av detta, men det blir i alla fall lättare att existera.

Att vara eller inte vara...

En snabbis efter en snabb promenad i vårvintersolen. Nu känns det (i benen bl a), att man nog i viss mån finns i verkligheten också. Kan man förresten finnas i overkligheten? Blaj eller djupsinnig filosofi.

Nu finns jag!

Numera kan man existera på två sätt. Dels stenåldersmetoden, att finnas som en levande människa i den reella världen (IRL), dels den allt vanligare metoden att leva i en virtuell existens, där man är en serie elektriska signaler som susar runt i ett världsomspännande nät. För några år sedan kunde man skapa sig en konstgjord (hemmagjord) existens i en konstgjord värld ( som man också kunde skapa själv), men det tycks nu vara omodernt.

Som nybörjare i denna sköna nya värld undrar jag förstås om man får ta med sig sin skröpliga IRL-kropp hit. Det blir ju lätt en massa gnäll om besvärligheter med den, som kanske inte intresserar andra. Å andra sidan, vad har jag att säga överhuvudtaget, som kan intressera andra?

Ingenting?

Ingenting!

Alltså skriver jag för mig själv, för jag är i alla fall intresserad av mig.

Just nu skiner den inledande vårsolen från en tidig vårvinterhimmel. Snart är det dags för en andra kaffekopp, och därefter sannolikt en spänstig pensionärsstavgångspromenad.

Spännande, eller hur?

Nja.