Där var den ju!

Det är ganska pinsamt att ha en blogg, och sedan inte skriva något i den, eftersom jag glömt var den finns. Men nu läser jag en bok om Google, och blev därför påmind om var min  nya blogg finns. Visserligen har jag en blogg på min egen hemsida också, men den är krångligare att använda, och hemsidan vet jag inte riktigt vad jag ska ha till, så den ligger där, också  bortglömd, år efter år.

Apropå Google, vet inte de litet väl mycket om oss alla? När man summerar vad de registrerar om varje enskild användare, och tänker på vad de kan göra, om de lägger ihop all den informationen – då blir man rädd. Så länge Googles härskare är snälla, går det ju an. Deras valspråk lär vara: "Don't be evil", men om de ändrar sin definition på vad de menar med "snäll", så kan de snabbt bli något av världshärskare.

Eller är jag onödigt negativ?

Nytt ÅR! Ska de va nått?

En intressant information så här på årets sista dag, apropå existensialism. Jag finns fortfarande. Några kommentarer?

Jag återkommer om ett år (eventuellt) om min existens.

Existensialism?

Är det inte väldigt tröttsamt att grubbla på hur/var/om man existerar?

Jo!

Alltså är det förmodligen bättre att gå in i den andra världen (som också går under huvudrubriken "Flum"), den värld där man är glad åt att man finns, himlen är blå, fåglarna kvittrar, allting är (relativt) bra, och svårigheterna stoppar man i en svart sopsäck av äkta plast. Tyvärr kan man ju inte stoppa sopsäcken i en tunna för bortforsling och destruering. Den står där i ett hörn och påminner om obehagligheterna.

Hur gör man?

Ett sätt är ju att plocka ut ett problem i taget, och undersöka det noga, för att komma underfund med obehaglighetsgraden, och avgöra om det är värt att grubbla på, och om man kan göra något åt saken.

Resultat: a) gör något åt saken, eller b) acceptera förhållandet.

Man blir väl inte direkt gladare av detta, men det blir i alla fall lättare att existera.

Att vara eller inte vara...

En snabbis efter en snabb promenad i vårvintersolen. Nu känns det (i benen bl a), att man nog i viss mån finns i verkligheten också. Kan man förresten finnas i overkligheten? Blaj eller djupsinnig filosofi.

Nu finns jag!

Numera kan man existera på två sätt. Dels stenåldersmetoden, att finnas som en levande människa i den reella världen (IRL), dels den allt vanligare metoden att leva i en virtuell existens, där man är en serie elektriska signaler som susar runt i ett världsomspännande nät. För några år sedan kunde man skapa sig en konstgjord (hemmagjord) existens i en konstgjord värld ( som man också kunde skapa själv), men det tycks nu vara omodernt.

Som nybörjare i denna sköna nya värld undrar jag förstås om man får ta med sig sin skröpliga IRL-kropp hit. Det blir ju lätt en massa gnäll om besvärligheter med den, som kanske inte intresserar andra. Å andra sidan, vad har jag att säga överhuvudtaget, som kan intressera andra?

Ingenting?

Ingenting!

Alltså skriver jag för mig själv, för jag är i alla fall intresserad av mig.

Just nu skiner den inledande vårsolen från en tidig vårvinterhimmel. Snart är det dags för en andra kaffekopp, och därefter sannolikt en spänstig pensionärsstavgångspromenad.

Spännande, eller hur?

Nja.